FREINETPEDAGOGIK
Skolan av idag skapar morgondagens samhälle. (C. Freinet)
Vem var
Celestine Freinet?
s
Célestin Freinet (1896-1966) föddes i Provence i Frankrike och arbetade som lärare i det fattiga Sydfrankrike efter första världskrigets slut. Analfabetismen var utbredd och makten tillhörde ett fåtal inom myndighetsapparaten eller godsägare. De böcker som fanns att tillgå var skrivna för helt andra barn än de fattiga barn som Freinet kom att arbeta med och han sökte hela tiden efter ett annat sätt att närma sig kunskap. Böckerna hade väldigt lite att göra med barnens liv och verklighet, menade han.
I första världskriget blev Freinet skadad i ena lungan. De men han ådrog sig gjorde att han inte längre kunde prata högt och länge. I fyra år låg han på olika sjukhus och ingen räknade med att han någonsin skulle kunna arbeta mer. Läkarna rådde honom att ta det lugnt resten av sitt liv, men Freinet godtog inte det utan valde att satsa på arbete. Dock var hans lungskada inte det avgörande skälet till att han utvecklade en pedagogik med verkligheten i centrum, utan detta byggde på ideologiska och politiska överväganden. Han stod alltid på de svagaste barnens sida.
En dag började han med utflykter i bergen och i samhället. Han tog med barnen till bagaren, smeden och vävaren i Bar sur Loup, en bergsstad i Provence. När barnen kom tillbaka till skolan, fick de själva berätta vad de varit med om. Denna form av undervisning intresserade barnen. De vanliga läroböckerna var ofta för svåra och barnen kände inte igen sig i dem.
Så föddes tanken att skaffa skolan ett eget tryckeri. Freinet lyckades få tag på ett handtryckeri som passade för små barnahänder och som det inte gick att göra sig illa på.
Varje dag stod några barn i klassrummet och satte texter bokstav för bokstav. Freinet trodde på "det trevande försöket" och menade att om barnen själva fick plocka bokstäver från kastet så lärde de sig att fundera ut hur ord stavades. Barnen tyckte att det var spännande att se sin egen text bli tryckt och de blev mycket aktiva. De började göra dagböcker eftersom Freinet menade att det var viktigt att det man skrev var meningsfulla texter och inte bara texter som skulle rättas av läraren.
Barnen skrev även till andra skolor i landet och fick på så sätt veta hur det såg ut i andra landskap och på andra platser. Klassrummet blev som en arbetsplats. Barnen producerade hela tiden. De skrev texter som de tryckte, de skrev brev som de skickade till andra barn, de skar ut bilder ur linoleum som blev illustrationer i skoltidningen, de odlade
växter och skötte djur som de hade på skolgården. De märkte själva, givetvis genom att Freinet hela tiden påpekade det och utvärderade tillsammans med barnen, att en god organisation behövdes för att arbetet skulle flyta bättre. Det blev Arbetets Pedagogik.
Efter några år flyttade Freinet tillsammans med sin fru Elise till bergsstaden Saint Paul de Vence. Elise Freinet arbetade under alla år sida vid sida med Freinet och har varit med och utvecklat pedagogiken främst med inriktning på det skapande arbetet. I Saint Paul de Vence gick han så långt att han menade att inga traditionella läroböcker behövdes. Verkligheten blev en bra lärobok.
Betyg var av ondo, menade Freinet eftersom de styrde elevernas engagemang till att endast omfatta de kunskaper som var viktiga för betyget. Barnen i Freinets skola gick ut i samhället och intervjuade folk för att på så sätt skaffa sig kunskap om samhället, om olika yrken, om olika hantverk och om de villkor som styrde människornas liv.
Högertidningarna skrev om den "barnslige" läraren medan den liberala pressen stödde honom. En inspektör besökte klassen och rapporterade: "Förfärligt! Barnen sitter var som helst. De kan vara flera vid samma uppgift. En del till och med visslar under lektionerna!"
Freinet tvingades lämna Saint Paul de Vence, men i Bar sur Loup hade redan La Coopérative de L`Enseignement Laïc (CEL ung. Kooperativet för en sekulariserad undervisning) bildats 1926, och flera anhängare kom till även från den skola han just lämnat. En av uppgifterna för CEL blev tryckning och distribution av undervisningsmateral som de etablerade förlagen inte vågade eller ville satsa på.
Just vid denna tid spreds fascismen ute i Europa. Reaktionära krafter styrde Frankrike. De dömde ut Freinets pedagogik och hans anhängares politiska inställning. En efter en avskedades de ifrån sina skolor, men rörelsen växte ändå. Genom tidningen L ́Educator (Läraren) spreds deras idéer vidare. L`Educator är än idag den franska freinetrörelsens huvudorgan.
1934 startade Freinet en skola i ett bergsområde i Vence. Barnen som började där var flyktingbarn från Spanien och barn till vinodlare från trakten.
Skolan är en del av samhället, tyckte Freinet. Därför skulle undersökning av den omgivande miljön och besök utanför skolan vara en del av skolans metoder. Utomstående vuxna blev en viktig resurs och Freinet menade att lärarna måste bjuda in dem till skolan.
Att tillfredsställa barnens nyfikenhet och behov av att vilja lära och utvecklas gjorde man bäst med hjälp av vissa lärome-del såsom självrättande kartotek, arbetsbibliotek, barnens eget lexikon m.m. Den konstnärliga sidan, som framför allt Elise Freinet utvecklat i olika skrifter, utvecklade man med hjälp av skoltryckerier, gravyr, teater, dans och mim. (För folkets skola 1948 till svenska 1978)
Resten av sitt liv bodde Freinet i Vence. Skolan byggdes upp igen. CEL-rörelsen blev mycket aktiv och Freinet kallades "Papa Freinet". Han skrev nya böcker och förnyade sina idéer. 1948 kom boken "För folkets skola" (Pour l`Ecole du Peuple). Han avled år 1966.